På måndagseftermiddagen 18.3 satte jag mig på tåget ner mot Helsingfors, igen. Fast denna gång är destinationen lite längre bort – Stockholm. På onsdag är det dags för ceremonin som jag väntat på i några månader nu. Ceremonin på slottet, med Drottning Silvia som delar ut stipendiet. Foto: Yanan Li.
Sent på måndagskvällen landade mitt flyg i Stockholm. Som tur har jag rest en del förut och lyckas ta mig in till centrum utan större missöden. Jag promenerar till hotellet och väl där ser jag över morgondagen. Det är planerat att jag ska besöka Silviahemmet på Drottningholm redan tidigt på morgonen. Den enda informationen jag fått är en adress och ett klockslag. Med många tankar i huvudet lyckas jag till slut somna, spänd inför en ny dag.
Det första jag ser av Silviahemmet är ett litet hus uppe på en kulle, belägen mitt bland en massa andra små, vackra hus. Om man kör förbi här ovetande om vad det är, skulle man gissa att det är ett helt vanligt egnahemshus. Inne i huset möts jag varmt av fyra glada människor. De sitter och planerar dagens program. Jag får veta att klienterna kommer snart och att vi då börjar dagen med frukost och kaffe. Strax därefter kommer de första besökarna. Alla hälsar på varandra och en positiv stämning känns i luften. Vi sätter oss vid ett bord i ett mycket fint rum och dricker kaffe tillsammans. Alla pratar med alla och jag behöver väl knappast nämna att de är mycket nyfikna på mig och varför jag är där. Vi delar många skratt tillsammans innan det är dags för en promenad. Så vänliga som de är vill de visa mig runt slottet på Drottningholm. Vi går alla tillsammans och de berättar och visar mig runt. En liten stund glömmer jag till och med att dessa människor har demensdiagnoser, de är ju precis som du och jag.
Efter promenaden är det lunchdags. En del av klienterna stannade kvar vid hemmet för att tillreda lunchen och den är klar när vi kommer tillbaka. Igen sätter vid oss vid matbordet för en trevlig stund tillsammans. Efter lite yoga och ännu en kaffestund lider dagen mot sitt slut och klienterna åker hem. Även jag tackar för mig och åker tillbaka in till centrum, en erfarenhet rikare. Tack Silviahemmet för en fantastisk upplevelse. Det värmer att se så underbara människor med en sådan god gemenskap.
På onsdagen står det ceremoni på schemat. Min familj anländer till mitt hotell och vi åker tillsammans ut till slottet i Stockholm. Väl inne fotograferas vi och får gå runt och träffa de andra stipendiaterna och gästerna. Några bekanta ansikten ser jag, vilket får mig att känna mig aningen tryggare. Vi blir visade till Bernadottebiblioteket där ceremonin ska hållas. Efter några nervösa minuter anländer Drottningen, med samma leende man ser i tidningar och på tv. Ceremonin inleds med tal av olika personer och även Drottning Silvia talar. Efter det är det vår tur. Vi kallas upp en och en till scen, för att ta emot vårt pris och för ytterligare fotografering. Alla stipendiater håller tal och jag beundra de två andra stipendiaterna, de är så duktiga. Jag kände direkt att vi kommer att komma bra överens. Med aningen darrig röst håller även jag mitt tal. Efter allt talande och fotograferande är det mingel kvar. Det värmer när alla kommer fram och säger hur nöjda de är över mig. Det är en speciell känsla som kommer fram. Jag tänker mitt i vimlet för mig själv – hur lyckades just jag göra alla dessa människor så stolta över mig? Jag är åter en gång otroligt tacksam över allt som hänt mig och över alla människor som är där för mig. Att få ta emot ett pris på slottet är inte något man gör varje onsdag.
Nu i efterhand vet jag att jag kommer leva länge på denna upplevelse. Jag kommer vara för evigt tacksam. Ett stort tack till QSNA och alla partners.
Michelle