Jag har distansjobbat i tre veckor. Allt jag gör gällande mitt jobb, gör jag online och på distans. Jag planerar kurser, har möten och diskuterar med kollegor och undervisar. Jag saknar att träffa mina härliga studenter. Visst undervisar jag, jo, jag träffar dem. Jag gör praktikhandledning, för dem som ännu kan vara på praktik. Över nätet, på en skärm. Det blir mycket chatt. Så jag sitter stilla och skriver. Jag är en pratsam människa. Man kunde säga att den här perioden är en bra träning för mig i att inte prata så mycket. Jag följer med diskussioner på sociala medier. Där har jag tränat upp mig i att inte alltid kommentera, trots att det kliar i fingrarna att skriva fräsigt. Men jag håller mig. Jag börjar lära mig att välja mina krig.
Men jag har funderat. – Nej, hjälp, skulle många i min närmaste krets säga. Både min härligt glada chef, mina stödande arbetsvänner och mina goda vänner. Det är just dessa spontana diskussioner jag saknar här i mitt distanskontor. Jag trivs bra hemma, och distansjobb har aldrig varit ett problem. Men nu, om jag vill bolla en tanke, så måste jag först kolla färgen på bollen på skärmen vid namnet till den jag vill tala med, och sen antingen skicka en chatt-rad eller ringa upp. Stunden för spontanitet går förbi och den roliga tanken var inte längre så viktig.
Men det som jag nu har funderat på är diskussionen om arbetet inom vården. Förhandlingar om kollektivavtal diskuteras, behovet av vårdpersonal i kristider diskuteras. Behovet att höja vårdares löner diskuteras. Jag har väntat på två kommentarer i diskussionen. Inom ett dygn träffade jag på båda när jag kollade sociala medier. Det ena kunde jag inte kommentera för jag hade inte åtkomst till inlägget, det andra valde jag att låta bli att kommentera. Men vad väntade jag då på? Jo, nummer ett, ”visst är vårdpersonal viktig men ni måste ju förstå att kommunerna inte har råd att höja lönerna för vårdare efter en kris som den här?” Nummer två, ”alla som söker sig till branschen borde väl vara medvetna om att de kommer att ha ett lågavlönat arbete, så varför klaga?”.
Kommunalekonomin tänker jag inte diskutera i det här sammanhanget, vi kan samtidigt i så fall konstatera att det progressiva beskattningssystemet äter upp små löneförhöjningar. Men som vårdlärare upplever jag kommentar nummer två ganska intressant, jag väljer att säga intressant, framom raseriframkallande. I synnerhet i dessa tider för kris i samhället och jobb på distans. Kommer den här krisen och framlyftandet av vårdpersonal som samhällets hjältar att öka på dragningskraften till vårdyrkena? Eller kommer det att gå som den fräna kommentatorn sa att de som kunde vilja studera vård, väljer att inte söka till utbildningen eftersom det är frågan om ett lågavlönat, obekvämt arbete?
Redan nu ser vi en trend av mindre sökande till utbildningen som kanske inte motsvarar de mindre årskullarnas inverkan. Om de potentiella vårdstudenterna väljer bort vårdarbetet, hur ska vi få lära upp vårdare till samhällets hjältar? Hur ska vi kunna sprida yrkesstolthet och glädjen över vårdarbetet till dem? Hur ska vi kunna berätta att det är ett roligt jobb? Ett utmanande, mångsidigt och krävande jobb, där du får träffa människor från alla samhällsgrupper, du får vara kreativ, inkännande och kameleont, så att du kan bemöta alla dina patienter och klienter på ett sätt som är det bästa för dem.
Hur ser vårdlärarens arbetsbild ut när studenterna väljer bort vårdyrket framom ett bättre betalt jobb? För tillfället finns det länder som utbildar mer sjukskötare än landets vårdsektor behöver. Ska finländska vårdlärarens framtid vara att sitta på sitt distanskontor, uppkopplad via nätet för att ge distanskurser för att ge en komplettering av utländska vårdarexamen för att motsvara EU-kompetens så vi kan importera sjukskötare till Finland. Borde vi då också fundera på att börja undervisa vår befolkning i de språk som de utländska sjukskötarna kan bäst? Lite filippinska och nepalesiska på medborgarinstituten, så äldre klarar av kommunikationen med sjukskötaren? Byta ut ett par kurser i grundskolan till sjukvårdsspråk? Utbilda fler tolkar, inte för patienter som talar främmande språk utan åt finländare som inte har ett gemensamt språk inom vården. Visserligen blir det också finskalärarnas marknad. Och här ska ni inte välja att misstolka mig, jag känner många superduktiga sjukskötare som inte är finländska från början, duktiga vårdare som lärt sig landets språk snabbare än många infödda, utan läs min förundran med en nypa ironi.
Det här tänker jag på när jag sitter uppkopplad i mitt distanskontor bakom skärmen och avhåller mig för att skriva ilskna kommentarer på sociala medier. Jag tänker på att jag vill jobba som jag gjort tidigare. Lite på distans, lite nätkurser, men framför allt vill jag jobba i närkontakt med de duktiga studenter som jag och mina arbetsvänner har privilegiet att få vara med och utveckla till morgondagens hjältar och följa med dem då de utvecklas och växer in i sin yrkesroll för att sedan breda ut sina vingar och flyga ut i arbetslivet där vi träffas igen, då de handleder följande kull blivande vårdare.
02.04.2020
Petra Ekman
hälsovårdare, lektor i hälsovård