Michelle Ena som gästbloggar här igen. I detta inlägg kommer jag berätta lite om min upplevelse på Svenska Ambassaden där en ceremoni hölls för mig och min skola Novia, Vasa.
Klockan 8 ringer mitt alarm. För säkerhet har jag ytterligare två alarm, för mardrömmen skulle ju vara att försova sig till sin egen ceremoni. Från mitt hotell är det ungefär en tio minuters promenad till Svenska Ambassaden. Jag äter frukost i lugn och ro och sedan börjar jag fixa mig i ordning inför dagens händelser.
Eftersom jag inte är ”klänningstypen” drar jag på mig mina trogna svarta jeans och en av mina finare kavajer. Om jag inte misstar mig har jag endast haft den på mig en gång tidigare. Jag tar fram mitt papper som jag har skrivit mitt tal på. Läser igenom det än en gång. Som den perfektionist jag är så ändrar jag det en sista gång. Läser igenom det igen. Jag brukar inte vara den som blir nervös inför olika tillställningar, men just idag känner jag mig faktiskt aningen nervös. Jag ser mig i spegeln en sista gång. Nej nu får det vara nog, tänker jag och drar ytterjackan på. Med min enorma ryggsäck på ryggen skriver jag in Kämp Brasserie på navigatorn i min telefon. Åtta minuter visar det. Nervositeten växer.
På Kämp Brasserie träffar jag tre svenskar från Swedish Care International för att äta lunch. De pratar och skrattar högt, så där som bara svenskar gör. De frågar allt mellan himmel och jord av mig. De berättar om drottning Silvia, som att hon skulle vara en av deras bästa vänner. Jag funderar tyst för mig själv, hur hamnade jag här? Efter vår lunch går vi tillsammans till ambassaden. Jag har för mig att jag sett huset förr men aldrig vetat vad det är. Vi hänger av oss ytterkläderna och går uppför en enorm trappa. I en stor sal väntar en massa olika människor. En del känner jag igen från juryn vid intervjuen i Helsingfors före julen. Vid ett bord ser jag min familj. De ser lika förvirrade ut som jag. Många kommer fram och hälsar och gratulerar mig. Många säger hur stolta de är över mig. Mina lärare och rektor kommer också fram och säger hur nöjda de är över mig. Tänkt att alla människorna är här för min skull. Jag känner pressen stiga. Efter några minuter anländer Paula Risikko. Jag märker hur alla tystnar. Hon kommer fram till mig, tar min hand och gratulerar mig. Kameror blixtrar. Är det såhär det känns att vara kändis, tänker jag tyst för mig själv.
Vi går in till en annan sal och sätter oss. En man inleder ceremonin med ett tal, sedan talar en annan man, ambassadören. Efter det är det Risikkos tur. Jag vet att efter hennes tal är det min tur. Jag känner pulsen stiga. Tänker för mig själv att skulle jag ha på mig min uppfinning skulle den alarmera för full hals nu! Jag ler för mig själv åt mitt dåliga skämt. Plötsligt hör jag värden välkomna mig upp på scenen. Jag gräver stressigt i min väska efter mitt papper. Går fram till talstolen och ser ut på publiken. Jag får hejda mig själv från att inte ropa ”hallå” i mikrofonen för att se om den är på. Istället tar jag ett djupt andetag och påbörjar mitt tal. Jag snubblar några gånger på de engelska orden men överlag går det bättre än förväntat. Jag tackar och sätter mig ner igen. Jag känner nervositeten rinna bort. Efter ceremonin ska det tas mera bilder vad som är nödvändigt. Alla ska vara med. Min rektor, Paula Risikko, folk från Folkhälsan och Sjuksköterskeföreningen. Jag får blommor och några otroligt fina ljushållare. Min skola, Novia, får en tavla som pris.
Efter alla bilder och ännu en portion gratulationer är det dags att hoppa på tåget tillbaka upp till Pampas. Med huvudet fullt av minnesbilder och uttalanden om hur stola alla är känns det skönt att få koppla av. Än en gång tänker jag för mig själv hur jag hamnade här. Jag kommer vara förevigt tacksam för denna dag. Att få göra så många människor stolta är något jag kommer leva länge på. Tänk vilken upplevelse.
Michelle Ena