Del 4, Bali: Stanken av unken urin, bristen på aseptik och oordning är det som chockerat oss mest. Att händerna fungerar lika bra som en stas i ett hett land, har visat sig vara möjligt. Det ständigt porlande skrattet och stressfria atmosfären (även då det är bråttom) känns en aning avlägset från den hektiska sjukhusmiljön vi är vana vid.
Där sjukskötarna vakar om nätterna hemma i Finland kan vårdarna på de lokala klinikerna/sjukhusen här gå och lägga sig på en tom brits eftersom de anhöriga ser efter patienterna. Det är snarare en regel än ett undantag. Detta sker t.o.m. på akutmottagningar, dock inte på de privata sjukhusen.
Huvudläkaren tillsammans med patient och sköterska (spana in ergonomin gällande
arbetsskorna och arbetsställningen)
Vore det anatomiskt möjligt för ögonen att falla ut så skulle det ha skett på oss när vi förstod att de inte utför någon som helst neurologisk undersökning på patienterna. Inte ens då det var frågan om minderåriga traumapatienter som varit med om en mopedkollision (mopederna går över 80 km/h!). Nyfiken som jag är måste jag fråga sjuksköterskan om flickorna hade använt hjälm, sköterskan svarade att ”I don´t think so”, flickan uppfattade min fråga och svarade på bahasa åt sköterskan att de nog använt hjälm. Vilket överraskade sköterskan eftersom de lokala mer än gärna avstår från att använda hjälm. Man kan bara undra varför…
Att använda en hand som stas går utmärkt, saknad av handske men nog smycken
På förhand hade vi antagit att de anhöriga är betydligt mera inblandade i vården, kanske inte att de är bredvid den sjukas sida dygnet runt. De sover i väntrummet samt meddelar åt sjuksköterskorna när ett dropp tagit slut och hjälper patienten att förflytta sig. Även all mat och vätska hämtas av familjen.
Anhöriga som sover på mottagningsrummet om natten
Vi kan skatta oss lyckliga som har anstaltsbiträden. Här faller all städning på sköterskorna och som bilderna vittnar om är det inget som prioriteras. Dammsugare har vi inte sett någonstans och då har vi minsann granskat alla möjliga krypin. Golvmoppning är något våra ögon inte heller skådat. Däremot har de små kvistar som de någon enstaka gång sveper över golvet; bästa stället att förvara damm och sandkorn är under möblerna. Tänk hur behändigt att inte behöva byta lakan, eftersom de inte finns några att byta till. Istället kan följande patient ligga direkt på britsen. Till vår stora glädje använder läkarna på de lokala sjukhusen/klinikerna inte långärmade rockar (förutom överläkaren) utan istället kortärmat (det är fullt möjligt att det är en ekonomisk fråga eftersom de vita fladdrande rockarna nog förekom inom den privata vården). Det är mer än förståeligt att största delen av vår praktik har handlat om att lära ut om hygien och vård till barn då det är ett av deras största problem på den för övrigt så fridfulla ön Bali.
Wc korridoren säger redan en hel del om aseptiken
Förutom att uppleva kliniker, sjukhus samt skolor har vi hunnit se en liten glimt av det Indonesiska ölivet, mer om det i följande inlägg (kan ta sin tid ibland, internet förekommer väldigt sporadiskt).
Arcadastuderanden Challe och Karin