Del 3 från Tanzania. Nu har vi kommit fram till näst sista veckan här på sjukhuset i Moshi, Tanzania. Vi tog en paus förra veckan p.g.a. safari. När vi går mot förlossningen måndag morgon är det första vi ser en lång kö med kvinnor som väntar på att bli inskrivna.
Väl inne på avdelningen ligger dubbelt så många patienter som på de andra avdelningarna. Här ligger kvinnor som fött eller genomgått kejsarsnitt, kvinnor som väntar på att föda och kvinnor med olika komplikationer relaterat till graviditeten. Bredvid avdelningen ligger en förlossningssal innehållande tre britsar med en vägg emellan varje. Dock står dörren mellan avdelningen och förlossningssalen alltid öppen så man har rak insyn på kvinnorna som ofta ligger nakna på britsarna.
Förlossningsbrits
Första dagarna hann vi både med vaginal förlossning och kejsarsnitt. Det skiljde sig kanske inte jättemycket från förlossningar hemma (har frågat min kollega som är lite mer van inom detta område än jag). Dock används saxen ganska snabbt för att skynda på förlossningen. När barnet väl kommer ut tar sjuksköterskan barnet runt vristerna och håller barnet upp och ner i ca 5 sekunder samtidigt som hon dunkar barnet hårt i ryggen. Att stabilisera huvudet hör inte hit. Ca 5 minuter efter förlossningen ska mamman upp från britsen och till duschen innan hon går in till avdelningen för att vila och då läggs barnet på ett värmebord. Där ligger den x antal timmar i väntan på att mamman har vilat klart. Jag frågade en sjuksköterska på eftermiddagen hur länge det där barnet egentligen ska ligga på det där bordet eftersom ingen hade rört det sedan vi kom till avdelningen på morgonen. Det visade sig att man bara hade glömt bort att föra barnet till mamman!
Idag har det varit en tung dag. I morse hjälpte vi till att förlösa ett barn i sjunde månaden. Barnet föddes och vägde 1,6 kg. Plötsligt står det 10 personer runt mamman (studenter, läkare, sköterskor) och stämningen är konstig. Barnet kippar efter andan, man hör på långa vägar hur mycket slem som finns kvar i luftrören. Sedan förs barnet till värmebordet, fortsatt kämpande efter luft, och lindas in. Bedrövat tittar vi på när sköterskan säger att det är slut och att det inte finns något mer att göra. Vi står kvar och bara tittar på hur livet håller på ta slut, ända tills en dansk sjuksköterskestudent får tag i läkaren som ger oss lov att sätta på lite syrgas och suga luftvägarna. Vi lägger även barnet mot huden under tröjan, barnets händer och fötter är blåa. Egentligen borde ju barnet ligga hos mamman men eftersom syrgasbehållaren inte gick att flytta fick vi sitta på golvet intill den. Under tiden vi sitter där är det flera som skrattar åt vår insats. Läkaren frågar spydiskt om barnet fortfarande lever lite då och då. Barnet transporterades slutligen till ett större sjukhus.
Jag har fruktansvärt svårt för personalens attityd. Är det deras egen osäkerhet som gör att de skrattar ut oss eller tycker dom att vi gör allt detta i onödan? Barnet kanske dör, kanske får allvarliga hjärnskador p.g.a. syrebristen. Barnets mamma gick förbi oss på vägen ut men tittade inte till barnet, vilket också var både chockerande och tragiskt. Hon kanske inte ville ha barnet och här sitter vi och gör allt vi kan för att det ska överleva. Många etiskt svåra frågor har uppstått idag, det känns inte som att det varken finns något rätt eller fel. Men ett är säkert – här finns ingen omsorg.
Eventuellt fortsätter vi på förlossningen även nästa vecka eftersom vi har fått göra lite mer praktiskt än tidigare, men det återstår att se!
-Johanna-