Våren som gått har varit otroligt utmanande för oss sjukskötare. Först coronapandemin med allt vad det inneburit både på jobbet och i privatlivet. De redan långt tidigare planerade löneförhandlingarna och beredskap för strejk sköts upp pga. att vi behövdes i samhället under pandemin. Vi bytte arbetsturer, jobbade övertid och flyttade snällt våra semestrar om det behövdes. Vi firade Sjukskötarnas år 2020 i arbetets tecken. Uppskattningen av sjukskötarnas insats var stor, vi fick varmt tack och applåder från balkongerna.
Vid årsskiftet trodde vi på en återgång till det normala livet. Då löneförhandlingarna kunde tas upp igen var den politiska viljan och uppskattningen som bortblåst. Kriget i Ukraina bröt ut. Sjukskötarnas löneförhandlingar kom inte denna gång heller lämpligt. Världsläget är kritiskt, fokus är på andra saker. Pengar finns inte för sjukskötarna.
Många duktiga erfarna kolleger väljer att lämna branschen, och söker sig till mänskligare arbetsförhållanden på andra områden. Bristen på sjukskötare var stor redan innan pandemin, nu är den katastrofal. Bedrövligt är att allt färre ungdomar söker studieplats inom vården. Sjukskötarbranschen befinner sig i kris, och ingen vet hur framtiden ser ut.
Jag sörjer, jag älskar mitt yrke. Jag är stolt över att vara sjukskötare.
Vi sjukskötare har ställt upp för våra patienter, deras anhöriga, kolleger och våra arbetsgivare. Den tysta kunskapen är ett enormt kapital som nu vandrar ut genom dörrarna. Det tar åratal att återställa den kunskapen, om det alls mera är möjligt. Sjukskötarna har ansvarat och utvecklat egna ansvarsområden vid sidan av arbetet, engagerat sig i patientföreningar på fritiden. Sjukskötarnas familjer har ställt upp på den eviga osäkerheten som byten av arbetsturer på kort varsel medfört då en kollega insjuknat plötsligt. Sjukskötarnas familjer har funnit sig i att semestern infaller då den bäst passar för arbetsgivaren, ibland i maj, ibland i september. Utan sjukskötarnas kollegialitet och djupa vilja att ge den bästa möjliga vård då patienterna behöver, fungerar inget sjukhus adekvat.
Vi befinner oss i en brytningsperiod, branschens framtid är på spel. Den som lider är patienten. Den offentliga sjukvården och äldreomsorgen befinner sig i djup kris. Därför behövs förändringar i samhällets processer för att bristen på sjukskötare skall kunna åtgärdas. Bristen på sjukskötare kostar samhället mycket mer än vad en skälig lön gör.
Vi behöver få ekonomisk uppskattning för vårt värdefulla arbete. För att unga skall välja vårdbranschen behövs karriärmöjligheter synliggöras och tron på framtiden tryggas.
Kära medlemmar, jag önskar er alla en skön sommar och krafter att orka i arbetslivet.
Annika von Schantz, ordförande för SFF
(texten är ledaren i Vård i fokus 2/2022)