Jag heter Johanna Schultz och tog sjuksköterskeexamen på Arcada hösten 2013 och har sedan dess jobbat på en hjärtavdelning i Gävle. I höstas bestämde jag och en kollega oss för att åka ut och volontärjobba. Valet blev Moshi i Tanzania och den 30.1.2016 gav vi oss av.
Vi är alltså relativt nyanlända. Volontärjobbet startade redan på måndagen efter ankomst. Sjukhuset, St Joseph Hospital, är från början en liten klinik som startades upp för ca 20 år sedan och grundad av den katolska kyrkan. Idag finns det vanligaste avdelningarna men även mottagningar, röntgen, lab och apotek. Efter en del om och men leddes jag och min kollega in på sjuksköterskeexpeditionen och fick ett väldigt varmt mottagande. Vi kom överens om att börja på avdelningen längst upp på sjukhuset för att sedan varje vecka rotera neråt till andra avdelningar. Denna vecka började på barn-och neonatalavdelningen.
Avdelningen är uppbyggd med ca 30 sängar på rad, alla med varsitt myggnät. Dagen börjar med läkarrond, som ska börja runt 09.00. Då går man runt till alla barn och lägger upp vårdplaner. Efter ronden utförs blodprovstagning, såromläggning och andra åtgärder. Vid kl 13 delas antibiotika + andra iv. mediciner ut. Det här låter ju ganska likt hur man jobbat hemma, men så lätt är det inte. Ronden tar upp till 2–3 timmar då läkaren ibland oanmält försvinner eller känner för att ta en liten kaffepaus. Ofta har det missats att ta vitalparametrar på morgonen vilket betyder att vi fick springa av och an efter termometrar och saturationsmätare. Ronden idag utfördes av en ung sjuksköterska eftersom läkaren var nere och assisterade vid operationer, vilket han tydligen gör varje onsdag. De flesta barnen kommer in med feber, här anses man vara högfebril vid temp 37,5–38,0. Barnen packas in i flera lager med kläder plus att det är ca 30 grader varmt här. Utan att egentligen titta på barnets tillstånd eller auskultera, konstaterar man allvarliga lunginflammationer, meningiter och peritoniter. De flesta barnen med just dessa diagnoser är uppe och springer. De sätts sedan in på tunga antibiotika, gentamycin används flitigt, i kombination med en eller två andra antibiotika. Dessa späds ut med några milliliter vatten (dosen ändrar sjuksköterskan lite beroende på hur mycket det finns kvar av medicinen) och ges sedan i ilfart i den lilla barnkanylen (som oftast går sönder ganska direkt pga högt tryck). Spolning före eller efter injektion förekommer inte och den gamla använda korken sätts tillbaka, ofta används infarten med den gula korken för injektion. Om det inte finns någon infart ges den utspädda antibiotikan intramuskulärt med samma nål som man dragit upp medicinen med. Frustrationen över den överdrivna antibiotikaanvändningen är nog värst.
Jobbigast hittills har nog dock varit att se de barnen vars föräldrar inte har råd med mediciner och mat fara illa. Ett fall där en treårig pojke med 20% svåra och djupa brännskador över hela ryggen+armarna utan någon slags smärtlindring fick mig att må riktigt dåligt. Såren läggs om varje dag, huden runt rivs bort och pojken tvingas ner i en balja med kallt vatten. Där sitter han i ca 30 minuter och skriker och huttrar om vartannat och mamman ligger i sängen bredvid, hjälplös över det hela och tycker att det ändå vore bäst om pojken dog för det fanns ändå ingen ekonomi att rädda honom.
Det finns ingen chans att rädda alla barn men det är svårt att släppa orättvisan. Man kan inte börja dela ut pengar till höger och vänster, problemen finns ändå kvar. Vi beslöt oss till slut att ge pojkens mamma en karta Burana, paracetamol, mjölk och en påse bananer. Det kanske lindrar för en liten stund.
-Johanna-