Del 3, Bali: På måndag eftermiddag stiger jag in i ett väntrum / mottagning och hör ett sorl av skratt. Dammtussar rör sig sakta med hjälp en fläktande bris som tar sig in genom ett öppet fönster och en dörr.
På ena långsidan av rummet står ett massivt skåp fyllt med något som ser ut som gamla journaler. Skåpet ger mig en känsla av att ha flyttats tillbaka till 1940-talet. Mina tankar bryts när en ung barnmorska vid namn Juni vänligt välkomnar Karin och mig till Ubuds lokala klinik Tarif Pelayanan Puskesmas. Barnmorskorna är klädda i vita väl strukna uniformer som består antingen av byxa eller knälång kjol. Det komiska är att min första tanke är att i Finland, där det ofta förekommer godsaker på kaffebordet, skulle dessa uniformer vara allt annat än uppskattade. Speciellt om man har en kropp som jag, där det räcker att jag endast ger en blick åt en chokladbit och jag känner hur sömmarna spricker upp.
Vi blir visade till en bänk där vi slå oss ner i väntan på att morgonpasset ger rapport åt kvällssköterskorna. De antecknar febrilt i sina häften, inga datorer syns till. Den glada arbetsstämningen skötare emellan går inte att ta miste på och den verkar smitta av sig till de få personer som sitter i väntrummet. Två småpojkar leker i rummet och vi upptäcker snart att det är en av de anställdas pojkar som har följt med till jobbet. Tänk vad praktiskt om det vore möjligt även i Finland.
Efter rapporten följer vi med Juni och hon presenterar oss för patienterna och vice versa. Vi får veta att alla patienter som är inskrivna för tillfället har Dengue feber.
På kliniken sköter de febern med Ringer® i.v. 30 ml/h dygnet runt, även om patienterna kan dricka och äta normalt. All kost hämtas till patienternas av anhöriga. Flera av de anhöriga sover även nätterna i väntrummet på några robusta träbänkar. Labprover tas dagligen för att följa med trombocythalten i blodet. Sjunker halten av trombocyter under 50 transporteras patienterna till ett större sjukhus. När värdet stiger över 100 får patienterna åka hem men de skall komma tillbaka efter några dagar på uppföljning.
Under dagen kommer det in en 8-årig pojke som blivit biten av en hund. Det lönar sig att alltid uppsöka medicinsk vård efter bett från hund, katt eller apa p.g.a. att det förekommer rabies på ön.
Vi hinner även bevittna ett väldigt icke-aseptiskt vårdande av knivskurna fingrar. Såret var så nära naglarna att de skickade vidare patienten till ett större sjukhus där de hoppeligen hade bättre koll på sykunskaper.
Följande inlägg handlar mera ingående om skillnaderna mellan vården i Finland och Indonesien.
Ps. Vi har upptäckt en ny och alldeles härlig bekvämlighet…det finns ett tvätteri inte långt ifrån vårt boende. Varje gång vi avhämtar våra nytvättade, strukna och mycket väldoftande kläder infinner sig känslan av att återigen vara ett barn på julafton. Glädjen är obeskrivlig.
Svettiga men glada hälsningar från Challe och Karin