De två sista veckorna på barnhemmet praktiskt taget sprang iväg. Efter insamlingen började vi genast fördela och planera vart pengarna skulle gå eftersom det visade sig att det redan fanns en del av medicinsk utrustning jag från början hade tänkt köpa.
Vi klämde in oss i en liten flakbil för två personer (vi var tre), men i det här landet får man klämma in sig överallt. En daladala (liknar en minibuss) rymmer runt 16 personer men vanligtvis sitter man i slutändan inklämd med ca 30 andra. Under dagen handlade vi bland annat stora mängder mat, en del leksaker, blodtrycksmanschett, blodsockermätare, mitellor och förband. Man påbörjade även reparationen av barnhemmets bil och Edithas sjukhusräkning betalades. Sammanfattningsvis gick insamlingen helt över förväntan, många bäckar små blir otroligt stora i slutändan!
Eftersom min tid nästan var slut så blev det bråttom att påbörja den undervisning jag hade planerat. Jag skrev kortfattat ner i ett häfte hur utrustningen skulle användas på rätt sätt och hade sedan en snabb praktisk genomgång. Jag insåg rätt snabbt att det kommer behövas mer träning och bad därför barnhemsägaren att ta vara på kommande volontärer med medicinsk kunskap så att de kan fortsätta träna med sjuksköterskan. Detta skulle han definitivt ha med sig i åtanke.
I förra inlägget skrev jag att jag skulle ut och jaga ventrikelsonder. Inläggningen av denna gick bra, fick dock göra det tre gånger under veckan eftersom Editha tycke att slangen kunde ligga i sängen eller på golvet istället! Positivt är att hon sakta ökar i vikt. En tysk volontär har gjort en jätteinsats och planerar nu att ta med Editha till Tyskland för operation inom kort. Efter operationen får hon sedan åka tillbaka till Tanzania och fortsätta växa.
Det har varit otroligt givande att jobba med dessa små och det är inte speciellt svårt att engagera sig lite extra om man själv vill. Utbildning är nyckeln så åker man iväg är det otroligt viktigt att försöka föra vidare den kunskap man har, och då menar jag inte bara den medicinska. En av skötarna på barnhemmet var jätteorolig då hennes 9 månader gamla son vägrade äta och frågade mig vad hon skulle göra. Jag gav henne några råd som vem som helst hemma i Finland kunde ha gett. Hon kom sedan överlycklig tillbaka efter några dagar och berättade att sonen åt banan som aldrig förr! Saker som för oss är helt självklara kan ibland till och med vara livsavgörande för andra bara man ger lite av sin kunskap och tid.
-Johanna-