I kommande blogginlägg kommer jag att berätta om mina upplevelser av att jobba som volontär på ett barnhem i Arusha, Tanzania.
Jag heter Johanna Schultz och tog sjuksköterskeexamen år 2013 på Arcada. Tidigare i år volontärarbetade jag på ett sjukhus i staden Moshi i Tanzania. Eftersom det kanske inte var så givande som jag hade tänkt mig åkte jag därför tillbaka till Tanzania för ett nytt försök, den här gången till Arusha för att jobba på ett barnhem. Jag reste iväg den 12/10 och har nu varit här i nästan två veckor.
Barnhemmet, Cradle of Love, är ett stort komplex med allt från prematurer till 3-åringar. Barnhemmet är ett av tre barnhem i regionen Arusha men är det enda hemmet som tar emot barn med speciella behov (ex. Downs syndrom). Det finns även HIV-smittade barn.
Faradja, 5 månader
Genomgående är att dessa barns mödrar dött under graviditeten/förlossningen, ett fortfarande relativt vanligt problem i landet. Om fadern/släkten är oförmögen att ta hand om barnet (oftast av ekonomiska skäl) tar Cradle of Love emot dessa barn. Ganska direkt börjar processen med att hitta adoptivföräldrar. Om barnet inte adopteras skickas det sedan vidare till ett annat barnhem. Cradle of Love är alltså lite mer som ett korttidsboende än ett permanent boende.
Jag har fått äran att jobba med de minsta. I ”the nursery” finns det för tillfället 6 barn i åldrarna 4–10 månader. Dagarna går fort eftersom det alltid finns något att göra; mata, byta blöja, leka, sova, mata..! Det är fint att se hur mycket tid och närhet barnen får från personalen, empati för patienterna var totalt avsaknad på mitt förra volontäruppdrag. Även barnens anhöriga hälsar på ibland.
Det finns dock ett barn som inte växer lika bra som de andra. Editha är 10 månader gammal och väger ca 3kg. Hon är även HIV-positiv. När man började mata henne upptäcktes ett hål i munnen vilket gjorde att mjölken kom upp och ur näsan istället för ner i magen. Hon matas därför med sond. Jag vågar inte säkert säga vilken diagnos hon har men kommer ta reda på detta när jag åker med henne till sjukhuset på torsdag.
Problemet är att hon får samma mat som alla andra barn men i mycket små mängder. Många gånger spyr hon upp större delar av maten. Jag upplever tyvärr också att personalen inte ger henne någon kontinuitet i matningen, ibland kan det gå mer tid emellan än vad det borde. Ibland har hon legat i flera timmar utan någon har gett henne någon som helst uppmärksamhet. I Tanzania tror många att det medför otur om man rör vid en HIV-smittad person, jag börjar mer och mer tro att detta är orsaken till att flera ur personalen undviker henne.
Eftersom man tydligt kan se att hon inte gått upp i vikt på flera månader bestämde jag mig därför att följa med till sjukhuset denna vecka för att ta reda på hennes diagnos och förhoppningsvis därefter försöka göra upp en bättre planering kring matning och typ av mat. Hon behöver väga minst 10 kg innan operation och i den här takten är jag tveksam till att hon någonsin kommer uppnå den vikten. Återkommer efter sjukhusbesöket!
-Johanna-