Efter en tid som pensionär blev jag erbjuden att börja arbeta igen.
Efter att ha arbetat som sjukskötare på samma avdelning i många år, att ha varit med om att stänga samma avdelning och att åldern för pension infunnit sig… det var liksom bra att gå i pension! Efter en tid kom möjligheten att arbeta igen, jag blev erbjuden ett vikariat. Känslan att börja arbeta igen, på en annan avdelning, var delvis lite skrämmande men samtidigt behaglig. Att få använda min kunskap för denna speciella generation, som kämpat för vårt land, generationen som jag själv känner stor respekt för, att få vara dem behjälplig inger en stark känsla av tacksamhet hos mig.
Att sedan börja på en ny avdelning med dess egna rutiner (och att ännu ha den gamla avdelningens rutiner kvar), att bli mottagen som en ny kraftfull skötare var och är en känsla jag hoppas att alla skulle få uppleva. Att vara “van” i gamla rutiner, att få mycket information om den nya “vanan”, att visas runt på avdelningen, att få känna av den nya personalen att man är välkommen var en hälsosam känsla. Men samtidigt att få lägga till information grundad på erfarenhet till olika moment och att bli hörd utan att de klassiska orden “så har vi alltid gjort” blivit sagda, var glädjande. Det visade sig att man inte var fastlåst i rutiner.
På den nya avdelningen finns personer med en ålder upp till 99 år. Många har nedsatt hörsel och minnet och att leva i den nya tiden, har för en del fallit i glömska. Att då som gammal skötare ha erfarenheten att veta hur viktigt det är att veta hur man talar med den äldre är en tillgång. Då man talar med den äldre som har nedsatt hörsel och den äldre har glömt en del av sitt modersmål; vad innebär det om skötaren då talar t.ex. finska men inte har tillräckliga språkkunskaper i finska? Skötaren blandar ibland in ord från annat språk – vems är felet att den äldre inte förstår? Skall man då under rapporten berätta att den äldre inte förstår? Om den äldre har svenska som modersmål och skötaren inte ens försöker tala svenska, den äldre har glömt finskan och man rapporterar att den äldre inte förstår – vems är felet? Att skötaren talar ett annat språk med annan betoning på orden och talar finska med den betoningen och den äldre ger ett leende som svar utan att ha förstått – vems är felet? Nog borde den som är boende på avdelningen ha rätt att förstå vad skötaren säger. Är det vårdande att tala så att den äldre inte förstår? Betyder det, då vårdaren fått en fast tjänst, att man inte försöker korrigera språket? Så att språket är det som behövs i det dagliga umgänget. Ser arbetsgivaren till att denna mycket speciella generation i äldrevården kan få trygghet i livets sista tid eller bryr man sig inte? Blir vårdaren uppmuntrad av arbetsgivaren att lära sig språket, eller kan arbetsgivaren framsätta krav? Läser arbetsgivaren den dagliga rapporteringen? Borde man börja kräva att i en ålder av 99 skall börja lära sig ett nytt språk? I så fall borde man börja lära sig många språk, det finns ju många i världen. För ett antal år sen fanns ju inte detta problem. Att som pensionär gå tillbaks till arbetet var en underbar känsla, att bli mottagen så bra, vänligt och känslan av att vara uppskattad – det borde alla få uppleva!
Pensionerad i arbete,
Siv Alzheimer
sjukskötare